Mattisgården

Vaknade flera gånger i natt och trodde jag hörde Milla, men inte ... när vi klev upp i morse var hon fortfarande helt borta. Började inse att något måste ha hänt, två dygn utan livstecken ...

De stora barnen grät när jag lämnade dem på fritids, ledsna över att Milla fortfarande var borta. De hade också insett allvaret i att hon inte synts till.

Efter någon timme på jobbet ringer telefonen - det är dagispersonalen som säger:

- Vi har hittat er katt!

- Nej, påkörd? frågar jag.

- Knappast =) Instängd i vår lekstuga, svarar det i andra änden. Och nu är hon redan på väg över ängen hem till er.

Vilken lycka. Milla hade förmodligen varit instängd sedan den sista personalen gick hem i fredags och suttit där hela helgen utan att vi hört henne.

Världens bästa morfar åkte direkt hem till oss och släppte in henne och nu har hon legat och sovit i barnens sängar hela dagen. Hon kelade och kelade när vi kom hem, men plötsligt ville hon gå ut igen så nu är hon återigen på nya äventyr. Hoppas att hon passar sig för stängda dörrar den här gången.

I kväll ska vi rida lektion. Tjejen och Vilma i ridhuset några kilometer bort. Det ska bli kul och spännande.

Må gott önskar en kattlycklig UZ