Mattisgården

Jaha å så blir livet inte alltid som man tänkt sig. Om några timmar kommer min fina unghäst Leia tillbaka - inte helt kry. Jag har en vän i grannbyns ord ringandes i örat "låna aldrig ut en häst - sälj hellre. Det kan sluta med att du står där med problem som du själv inte orsakat." Och så har det nu blivit.

Anledningen till att fodervärdsfamiljen lämnar tillbaka henne är dock inte skadan, sårskada från hagen, utan att de har blivit erbjudna en äldre och mer färdig tävlingshäst och tycker då att det är mer jobb/utbildning innan de kan börja tävla med min häst. Och visst, jag förstår tanken och möjligheten, för dem.

Den primära lösningen för mig är nu att låta Leia vila några månader. Hon är redan ur form så det ställer inte till något problem. Och sedan har jag två val, förutsatt att hon blir helt frisk. Antingen sälja henne eller lära mig att rida henne med hjälp av andra. Flera personer har redan erbjudit sig att hjälpa mig.

Drömmen vore så klart att jag klarade av henne själv och att någon då och då kunde hjälpa mig att tävla henne och ta henne vidare i utbildning men jag har dåligt självförtroende och hon är en känslig men tuff häst som behöver en stabil ledare så jag har i så fall en hel del att jobba med.

Jag har hittat ett ridläger för vuxna där man arbetar mycket med kommunikationen mellan häst och ryttare så kanske är det mitt nästa nya mål att spara pengar till.

Som en följd av det här har jag också fått lämna tillbaka min pärla - Majsan. Eftersom jag inte kan ha så många hästar här hemma. Många tårar blev det den dagen då vi red tillbaka henne till hennes hemgård igen.

Osäkerheten med Fia är också stor. Hon har blivit bättre till viss del, är ohalt på rakt spår, men är fortfarande knackig på böjt spår. Jag har fått en eventuell möjlighet att "byta" henne med en superseriös uppfödare av welshponnyer, som kan tänka sig att ha henne i sin avel. Det skulle vara ett hundraprocentigt hem där hon skulle ha det jättebra och jag skulle fortfarande ha kontakt med henne och kunna följa hennes liv som avelssto. Egentligen vet jag inte varför jag inte bara bestämmer mig när jag har en sådan chans - men vi älskar ju henne så himla mycket.

Vi får se, ibland får man bara lita på att det finns någon mening med det som sker, och att allt löser sig till slut.

Ha en skön lördag, kanske återkommer jag snarare än vad man kan tro, eftersom behovet att skriva ökar när jag har mycket att tänka på.

På återseende önskar UZ

Leia är mitt halvblodssto som är född 2007. Hon är dotter till min underbara Sunbeam även kallad Sonny, som jag fick när jag var 17 år. Sunbeam betydde jättemycket för mig och jag hade lyckan att dela livet med henne i många, många år. Ja, nästan ända fram till slutet när hon var 26 år.

Egentligen skulle jag inte ha något halvblod mer, jag skulle satsa på welsharna i stället, men av olika anledningar blev Leia min och jag är jätteglad och tacksam för det.

Leia är världens goaste unghäst. Hon är snäll, nyfiken, samarbetsvillig och glad. Ibland är hon lite på - hon gillar liksom att vara nära ... men hon är mest av allt vänlig och snäll. Hon är tömkörd en del, longerad och riden ett tiotal gånger och har bara reagerat positivt på allt arbete.

Planen med henne är att rida in henne i lugn och ro och låta henne vara en lyxig allroundhäst i första hand till mig och sedan kanske till dottern om hon fortsätter att rida när hon blir äldre.

Någon gång i framtiden kanske jag betäcker henne, och då eventuellt med en welsh för att få fram en bra tävlingsponny med hög ridbarhet.