Mattisgården

Sista dagen i oktober. Hur fort kan tiden gå egentligen? Här på Mattisgården vandrar allt på som vanligt. Nja, kanske inte allt. Vår underbart söta och älskade katt, Milla, har varit borta i över ett dygn. Inte likt henne alls. För några dagar sedan kom hon hem och luktade fruktansvärt fränt och illa. Vi lät henne vara ute, för hon är egentligen en utekatt (som älskar att vara inne) men lukten försvann inte. Till slut gav vi henne sitt livs första bad och då såg vi att hon hade blivit biten i nosen. Efter kontakt med veterinär tror vi att hon varit i slagsmål med en mink och att minken urinerat på henne i stridens hetta. Dagarna efter detta fick hon bara vara inne, men så släppte vi ut henne igen och nu är hon borta ...

Det känns inte bra alls, barnen är ledsna och vi har varit ute flera rundor och gått runt och ropat på henne för att se om hon blivit rädd och gömmer sig. Vi har också varit runt och knackat på hos grannarna, men ingen har sett henne. Och faktum är att hon alrig brukar lämna gården, dessutom är hon kastrerad så på någon friarfärd är hon förmodligen inte heller.

Här är hon tillsammans med lillkillen när han var liten. Håll alla tummar för att hon ska komma tillbaka. En katt sägs ju ha nio liv och än så länge så har hon inte förbrukat så många.

Hästarna mår fint, två går ute i utestallet och verkar trivas bra med det, två står inne på natten och släpps ut till de andra på morgonen. I dag har vi varit ute med lilla Saga. Hon skötte sig okej men hon har heta nerver och är lite bakskygg. Inte alls som de första dagarna men jag inser samtidigt att det kommer att ta tid innan hon är trygg och lugn i vårt sällskap.

Nu ska jag gå ut en sista gång för att ropa på min katt. Hoppas hoppas att hon sitter där utanför dörren som hon brukar.

Ha en skön kväll önskar UZ