torsdag 14 oktober
Surprise! Här är jag igen ... tänkte att det behöver ju faktiskt inte vara allt eller inget. Man kan ju ha en blogg som uppdateras bara när man känner för det =) Lite då och då, ibland. Och det verkar som att några av de som ändå läste bloggen tittar in här ibland.
Det har hänt en del under bloggtystnaden. Ett stort beslut, som legat och gnagt i mig länge, fattades. Trodde aldrig att jag skulle kunna genomföra det men ... jag lyckades och känner mig trygg och nöjd med beslutet.
Jag har sålt min älskade Dennis, ponnyn som är föl till min barnponny, och som vi ägt, älskat, vårdat och ansvarat för i 19 år. Beslutet forcerades fram på grund av att dottern behöver en ridponny, stallet är fullt och den ponnyn som vi köpte, Fia Finemang, blir kanske aldrig okej för ridning.
Dennis har nästan aldrig gillat att bli riden - han har helst velat gå och äta, vila och ta det lugnt. Så jag tog mod till mig och annonserade ut honom som VÄRLDENS SÖTASTE SÄLLSKAPSPENSIONÄR - annonsen var tydlig och ärlig. Jag berättade om hans fördelar och nackdelar och klargjorde att han inte längre vill springa runt på ridbanan och lära små barn att rida. Och så många svar jag fick - massor. Mer eller mindre tokiga svar och en hel del vettiga människor. Jag gick på magkänslan - som jag inte riktigt trodde att jag hade - och valde ut den bästa köparen. En hippolog som hade tagit över två sällskapspensionärer från en ridskola, men en av dem var 29 år och i dåligt skick så hon behövde en till. Ponnyerna ska gå som sällskap åt hennes tävlingshäst.
Vi valde att själva köra Dennis de 25 milen till hans nya hem och när vi stannade hade jag en klump i magen. Men när tjejen kom ut, och hennes familj, föräldrar och syskon och syskonbarn och grannar och snart stod hela byn där och välkomnade honom - då kändes det redan bättre. Alla var överväldigade över att han var så söt. Och de två ponnyerna som redan gick i hagen välkomnade också honom stort. När alla hade hälsat och vi väl släppte in honom till de andra dansade de först runt en liten stund och sedan beslutade han sig för att göra det han är bäst på - äta. Inga sorger där inte!
Vi lämnade släpet hos den nya familjen och fortsatte upp till systeryster i Stockholm. Dagen efter hämtade vi släpet igen och då fick vi chansen att pussa på honom några gånger till, han var nöjd och trygg och brydde sig inte det minsta om att vi åkte.
Första rapporten har redan kommit och den avslöjar att trivseln är total och kärleken ömsesidig. Så jag är nöjd och glad och trygg.
Parallellt med försäljningen av Dennis har processen med att leta upp en ny ponny tagit fart. Vi har varit runt en del, kollat på flera ponnyer, provridit, filmat och funderat. Kassan har varit begränsad och det har påverkat vårt urval.
Slutligen har vi valt att köpa ett litet mountain-sto som kallas Sunny. Hon är bara fyra år och i morgon ska hon veterinärbesiktigas. Går allt bra så hämtar vi henne på söndag.
Så håll tummarna i morgon - och faktiskt finns hon redan här på bloggen - ni som är nyfikna kan titta på 19 maj - hon är det lilla grå stoet med en fuxig fölunge på första bilden.
Ha en skön kväll, kanske ses vi snart igen, kram från UZ
Det har hänt en del under bloggtystnaden. Ett stort beslut, som legat och gnagt i mig länge, fattades. Trodde aldrig att jag skulle kunna genomföra det men ... jag lyckades och känner mig trygg och nöjd med beslutet.
Jag har sålt min älskade Dennis, ponnyn som är föl till min barnponny, och som vi ägt, älskat, vårdat och ansvarat för i 19 år. Beslutet forcerades fram på grund av att dottern behöver en ridponny, stallet är fullt och den ponnyn som vi köpte, Fia Finemang, blir kanske aldrig okej för ridning.
Dennis har nästan aldrig gillat att bli riden - han har helst velat gå och äta, vila och ta det lugnt. Så jag tog mod till mig och annonserade ut honom som VÄRLDENS SÖTASTE SÄLLSKAPSPENSIONÄR - annonsen var tydlig och ärlig. Jag berättade om hans fördelar och nackdelar och klargjorde att han inte längre vill springa runt på ridbanan och lära små barn att rida. Och så många svar jag fick - massor. Mer eller mindre tokiga svar och en hel del vettiga människor. Jag gick på magkänslan - som jag inte riktigt trodde att jag hade - och valde ut den bästa köparen. En hippolog som hade tagit över två sällskapspensionärer från en ridskola, men en av dem var 29 år och i dåligt skick så hon behövde en till. Ponnyerna ska gå som sällskap åt hennes tävlingshäst.
Vi valde att själva köra Dennis de 25 milen till hans nya hem och när vi stannade hade jag en klump i magen. Men när tjejen kom ut, och hennes familj, föräldrar och syskon och syskonbarn och grannar och snart stod hela byn där och välkomnade honom - då kändes det redan bättre. Alla var överväldigade över att han var så söt. Och de två ponnyerna som redan gick i hagen välkomnade också honom stort. När alla hade hälsat och vi väl släppte in honom till de andra dansade de först runt en liten stund och sedan beslutade han sig för att göra det han är bäst på - äta. Inga sorger där inte!
Vi lämnade släpet hos den nya familjen och fortsatte upp till systeryster i Stockholm. Dagen efter hämtade vi släpet igen och då fick vi chansen att pussa på honom några gånger till, han var nöjd och trygg och brydde sig inte det minsta om att vi åkte.
Första rapporten har redan kommit och den avslöjar att trivseln är total och kärleken ömsesidig. Så jag är nöjd och glad och trygg.
Parallellt med försäljningen av Dennis har processen med att leta upp en ny ponny tagit fart. Vi har varit runt en del, kollat på flera ponnyer, provridit, filmat och funderat. Kassan har varit begränsad och det har påverkat vårt urval.
Slutligen har vi valt att köpa ett litet mountain-sto som kallas Sunny. Hon är bara fyra år och i morgon ska hon veterinärbesiktigas. Går allt bra så hämtar vi henne på söndag.
Så håll tummarna i morgon - och faktiskt finns hon redan här på bloggen - ni som är nyfikna kan titta på 19 maj - hon är det lilla grå stoet med en fuxig fölunge på första bilden.
Ha en skön kväll, kanske ses vi snart igen, kram från UZ
