Mattisgården

Sista dagen i oktober. Hur fort kan tiden gå egentligen? Här på Mattisgården vandrar allt på som vanligt. Nja, kanske inte allt. Vår underbart söta och älskade katt, Milla, har varit borta i över ett dygn. Inte likt henne alls. För några dagar sedan kom hon hem och luktade fruktansvärt fränt och illa. Vi lät henne vara ute, för hon är egentligen en utekatt (som älskar att vara inne) men lukten försvann inte. Till slut gav vi henne sitt livs första bad och då såg vi att hon hade blivit biten i nosen. Efter kontakt med veterinär tror vi att hon varit i slagsmål med en mink och att minken urinerat på henne i stridens hetta. Dagarna efter detta fick hon bara vara inne, men så släppte vi ut henne igen och nu är hon borta ...

Det känns inte bra alls, barnen är ledsna och vi har varit ute flera rundor och gått runt och ropat på henne för att se om hon blivit rädd och gömmer sig. Vi har också varit runt och knackat på hos grannarna, men ingen har sett henne. Och faktum är att hon alrig brukar lämna gården, dessutom är hon kastrerad så på någon friarfärd är hon förmodligen inte heller.

Här är hon tillsammans med lillkillen när han var liten. Håll alla tummar för att hon ska komma tillbaka. En katt sägs ju ha nio liv och än så länge så har hon inte förbrukat så många.

Hästarna mår fint, två går ute i utestallet och verkar trivas bra med det, två står inne på natten och släpps ut till de andra på morgonen. I dag har vi varit ute med lilla Saga. Hon skötte sig okej men hon har heta nerver och är lite bakskygg. Inte alls som de första dagarna men jag inser samtidigt att det kommer att ta tid innan hon är trygg och lugn i vårt sällskap.

Nu ska jag gå ut en sista gång för att ropa på min katt. Hoppas hoppas att hon sitter där utanför dörren som hon brukar.

Ha en skön kväll önskar UZ

Dagarna går ... Lilla Saga har börjat landa här hos oss. De första dagarna var hon mer än stirrig. Helt övernervös. Hon vågade inte komma fram, hon hoppade undan om vi hostade och jag tänkte åter igen - vad har jag gjort ... det var ju en barnponny vi skulle ha, inte en nervös fullblodsponny.

Men de två senaste dagarn har hon visat helt andra sidor. Hon har börjat slappna av, komma in i våra rutiner och börja uppskatta vårt sällskap. Så det blir nog bra till slut med vår sagoponny - bara hon får tillräckligt med tid.

Här är hon förresten - en bild från stuteriet som hon kommer i från.

Visst är hon söt. =)

De andra hästarna mår också fint - Leia har vintervila och går mest omkring och latar sig, Fia växer och växer och börjar se riktigt dräktig ut trots att det är många månader kvar. Vilma och tjejen är ute och rider nästan varje dag och det går så bra så. På onsdag ska vi och träna och nästa år kanske det blir tävlingsdebut på ridklubbens månadshoppning.

Ha en trevlig kväll önskar UZ

Nu är hon hemma - vår nya lilla tjej. Sundance heter hon, men vi ska kalla henne Saga för hon såg ut som en riktig liten sagohäst. Det är mannen som har valt namn, vi hade först tänkt kalla henne Sunny men det blir alldeles för likt Leias mamma som vi kallade Sonny.

I morgon ska jag släppa ut henne tillsammans med Fia och sedan får vi se om vi vågar släppa ut hela gänget tillsammans.

Ha en skön kväll önskar UZ

Surprise! Här är jag igen ... tänkte att det behöver ju faktiskt inte vara allt eller inget. Man kan ju ha en blogg som uppdateras bara när man känner för det =) Lite då och då, ibland. Och det verkar som att några av de som ändå läste bloggen tittar in här ibland.

Det har hänt en del under bloggtystnaden. Ett stort beslut, som legat och gnagt i mig länge, fattades. Trodde aldrig att jag skulle kunna genomföra det men ... jag lyckades och känner mig trygg och nöjd med beslutet.

Jag har sålt min älskade Dennis, ponnyn som är föl till min barnponny, och som vi ägt, älskat, vårdat och ansvarat för i 19 år. Beslutet forcerades fram på grund av att dottern behöver en ridponny, stallet är fullt och den ponnyn som vi köpte, Fia Finemang, blir kanske aldrig okej för ridning.

Dennis har nästan aldrig gillat att bli riden - han har helst velat gå och äta, vila och ta det lugnt. Så jag tog mod till mig och annonserade ut honom som VÄRLDENS SÖTASTE SÄLLSKAPSPENSIONÄR - annonsen var tydlig och ärlig. Jag berättade om hans fördelar och nackdelar och klargjorde att han inte längre vill springa runt på ridbanan och lära små barn att rida. Och så många svar jag fick - massor. Mer eller mindre tokiga svar och en hel del vettiga människor. Jag gick på magkänslan - som jag inte riktigt trodde att jag hade - och valde ut den bästa köparen. En hippolog som hade tagit över två sällskapspensionärer från en ridskola, men en av dem var 29 år och i dåligt skick så hon behövde en till. Ponnyerna ska gå som sällskap åt hennes tävlingshäst.

Vi valde att själva köra Dennis de 25 milen till hans nya hem och när vi stannade hade jag en klump i magen. Men när tjejen kom ut, och hennes familj, föräldrar och syskon och syskonbarn och grannar och snart stod hela byn där och välkomnade honom - då kändes det redan bättre. Alla var överväldigade över att han var så söt. Och de två ponnyerna som redan gick i hagen välkomnade också honom stort. När alla hade hälsat och vi väl släppte in honom till de andra dansade de först runt en liten stund och sedan beslutade han sig för att göra det han är bäst på - äta. Inga sorger där inte!

Vi lämnade släpet hos den nya familjen och fortsatte upp till systeryster i Stockholm. Dagen efter hämtade vi släpet igen och då fick vi chansen att pussa på honom några gånger till, han var nöjd och trygg och brydde sig inte det minsta om att vi åkte.

Första rapporten har redan kommit och den avslöjar att trivseln är total och kärleken ömsesidig. Så jag är nöjd och glad och trygg.

Parallellt med försäljningen av Dennis har processen med att leta upp en ny ponny tagit fart. Vi har varit runt en del, kollat på flera ponnyer, provridit, filmat och funderat. Kassan har varit begränsad och det har påverkat vårt urval.

Slutligen har vi valt att köpa ett litet mountain-sto som kallas Sunny. Hon är bara fyra år och i morgon ska hon veterinärbesiktigas. Går allt bra så hämtar vi henne på söndag.

Så håll tummarna i morgon - och faktiskt finns hon redan här på bloggen - ni som är nyfikna kan titta på 19 maj - hon är det lilla grå stoet med en fuxig fölunge på första bilden.

Ha en skön kväll, kanske ses vi snart igen, kram från UZ